Jisses vad tiden går.

Kommer så väl ihåg den söndagen när jag kände på mig att något inte var som det brukade.

Köpte ett test och gjorde det och kände bara på mig att det skulle va ett stort + på stickan vilket det nu va, och lyckan inom mig var obeskrivlig

Kan erkänna att vi hade försöt ett par månader utan något resultat, så besviken man blev varje gång man gjorde ett test och det va negativt.

Tankarna som gick genom mig va, jag kommer aldrig att få barn, är det mig det är fel på?!

Jag tror man inte ska planera eller tänka för mycket utan bara låta de hända, slappna av och tänka "våran tid kommer" som min kille har sagt under hela tiden.

Men varför ska det va så svårt att lyssna på honom och tänka så när man är så ivrig efter att få skaffa familj med den man älskar och vill dela livet med?

Tror fortfarande inte vi har förstått att vi ska bli föräldrar, tror den dagen vi får se lilla pyret hos barnmorskan på ultraljudet vi kommer förstå :)

Längtar tills magen börjar växa mer, skulle försöka få på mig ett par jeans igår men dom passade inte längre, magen hade visst växt ändå fast man inte tycker det hänt så mycket.

Kram på er